Plötsligt har jag så svårt att andas. Hjärtat känns som en stor sten i bröstet som vägrar att röra på sig.

Ångesten sprider och förökar sig i mina ådror. Täpper igen ven för ven.

Efter att nyss ha avslutat att samtal där jag hade svaren på allt och hade kontroll så faller

jag ner till bottenskrapen och längre. Så långt ner att det inte ens går att skrapa upp något.

Självklart vill jag skära mig nu, se blodet pumpa ut mellan de två stränderna som min kluvna hud utgör.

Jag kippar efter luft men har inte förmågan att andas tillräckligt djupt.

Jag vet mycket väl att jag är fysisk och att mitt tillstånd är tillfälligt, men ändå är känslan

av död så påträngande.

Jag river mig själv med sylvassa naglar, river i hårbotten och på låren.

Luften kommer inte tillräckligt fort, mina ögon ser inte allt. Hjärtat är fortfarande en orörlig klump.

Fan.