Det finns kameror överallt som bevakar mig.

I taket, speglarna, väggarna, fönstren, överallt. 

Jag är så rädd och fryser så att jag skakar som ett löv. 

Är ensam hemma för första gången på flera månader. Valde att inte träffa Haytham och

både mamma och pappa är bortresta. Jag ångrar att jag valde att vara ensam men 

någonstans månste jag ändå lära mig det. Ensamheten som var så jävla viktig för mig

har nu blivit tortyr. 

Paranoia.

Jag har satt mig på altanen med en box vin och 3 paket cigg. Jag är säker på att alla grannar

står i fönstren och stirrar på mig med knivar i händerna, de väntar på att jag ska somna.

Innerst inne vet jag att det inte är så, de har nog betydligt bättre saker för sig. Alla kan inte

vara mördare och demoner. 

Ser fram emot den 13 juni då jag åker till åland med Tessan. 

Isolerade från allt vad mänsklighet heter, mitt i skogen med några rör sprit. 

Hade egentligen tänkt åka dit med Haytham men eftersom han inte är svensk medborgare och

inte har visum så finns ju risken att han inte kommer av båten. Inte så roligt!