Det verkar inte bättre än att i natt blir en sömnlös natt igen. 

När jag är med mannen min är det så mycket lättare att sova, som om hans närvaro 

jagar bort allt som är läskigt, rastlöst och jobbigt.

När han inte ligger här bredvid mig är det fritt fram för monster och demoner

att börja äta av mig.

Just nu ligger jag och dricker te och kollar på Martin Beck filmerna, Peter Haber är

en av mina favvisar bland svenska skådespelare.

Tabletterna som snabbt skulle få mig att somna lika snabbt som en rejäl käftsmäll

ligger och viskar åt mig under madrassen. Jag vill så gärna ta en eller två men om jag tar det

nu så är risken stor att jag gör det i morgon också, både med och utan mannen. Då kommer det gå 

utför igen, inte bra. 

Det är bara för mig att plöjja igenom alla Beckfilmerna och invänta en ny dag ^^

Jag kan kicka off med att säga att ni som vill följa mig kan även göra det på instagram: lollozippado

Där är jag iofs inte spec ingående om hur jag känner mig eller vad jag gör men där händer det i alla fall mer än vad det 

gör här! 

Kan inte fatta att jag kunde vara så naiv att tro att jag kunde underhålla en blogg, fan jag kan ju inte ens ta

hand om en blomma! 

Ännu en gång kommer jag på mig själv med att sitta och stirra på bloggarna som finns i rampljuset. Det är unga människor som gör reklam för sina bloggar genom att låta folk veta att det uppdateras varje dag, att dom är hemma igen, att dom har olika designer till bloggar och bla bla bla. Så jag återgår till min fråga; vad fan gör jag här? 

Jag uppdaterar typ max en gång varannan månad, jag har inget spännande att berätta, jag har inte givit ut någon flashig design och så vidare...

Jag är bara en helt vanlig jävla människa med som har haft otur i livet och kämpar mig fram genom gropar och gupp.

Jag har många gånger funderat på om jag är lite överkänslig och svag, hur kommer det sig annars att jag har fått alkohol, narkotika och självdestruktiva problem? Föds vi "svagsinta"?

Jag är redan, bitvis, stolt över att ha överlevt alla övergrepp och all fysisk och psykisk misshandel. Samtidigt finns det dom som har överlevt allt det och blivit stora och starka män och kvinnor utan att ha fallit i dessa gropar.

Jag beundrar dessa människor och ser med stora gröna ögon fyllda av beundran och respekt på dem. Hur kommer det sig att vissa klarar sig och andra inte? 

Om vi ska återgå till lilla mig så har väl inte mycket förändras. Jag har gått på komvux och misslyckats totalt!

Av de fyra ämen jag läste har jag inte fått godkänt i något. Jag har varit med på typ 5% av lektionstillfällen (iofs har jag gjort bra ifrån mig på dessa 5%). Anleningen till det är väl att jag helt enkelt inte har orkat eller haft motivation. Allt blir så jävla mycket jobbigare när man redan från början måste anstränga sig för att kliva upp ur sängen. Men jag har iaf sökt igen till nästa termin och då ska jag klara det!

På onsdag ska jag börja jobba igen, ska bli skönt. Bara jag, redbull, tidningar och cigg i lastbilen. Älskar att jobba natt, slippa all kontakt med människor och köra allför fort.

Just nu sitter jag och tittar på solsidan och dricker lite jordgubbsvin, har svept in mig i min zebrarandiga fluffiga filt och en rosa fluffkudde, mysigt! Saknar bara Haythams armar runt mig och hans kyssar i min nacke, det får vänta

till i morgon! 

Bjuder på en bild från i sommras!

Plötsligt har jag så svårt att andas. Hjärtat känns som en stor sten i bröstet som vägrar att röra på sig.

Ångesten sprider och förökar sig i mina ådror. Täpper igen ven för ven.

Efter att nyss ha avslutat att samtal där jag hade svaren på allt och hade kontroll så faller

jag ner till bottenskrapen och längre. Så långt ner att det inte ens går att skrapa upp något.

Självklart vill jag skära mig nu, se blodet pumpa ut mellan de två stränderna som min kluvna hud utgör.

Jag kippar efter luft men har inte förmågan att andas tillräckligt djupt.

Jag vet mycket väl att jag är fysisk och att mitt tillstånd är tillfälligt, men ändå är känslan

av död så påträngande.

Jag river mig själv med sylvassa naglar, river i hårbotten och på låren.

Luften kommer inte tillräckligt fort, mina ögon ser inte allt. Hjärtat är fortfarande en orörlig klump.

Fan.

Livet har gått vidare sen det sista inlägget. 

Jag har börjat jobba i sthlm igen, visserligen natt och 12 - 14 timmars pass men ett jobb är ett jobb.

En annan sak som har hänt är att jag har börjat ta tabletter igen. Men det orkar jag inte gå in på nu,

kanske senare. 

Just nu sitter jag med hjärtklappning och extrem huvuvärk, ändå häller jag i mig vin och kedjeröker.

Börjar jobba igen på måndag så jag får strama upp mig till dess. 

Eftersom ramadan har börjat är det väldigt svårt och jobbigt att träffa pojken min men det gör

detsamma. Det är hans fel att jag började med tabletterna och spriten igen, det är iaf så jag tänker

när jag inte orkar ta ansvar för mina handlingar. Men jag kan iaf säga att han gjorde en sak som utlöste det.

Jag är inte direkt arg på honom men när jag börjar tänka så vill jag bara sudda ut honom från mitt liv.

För övrigt känns det som om jag är lite missplaced här. Alla bloggar jag hitils har sett är av

väldigt unga pojkar och flickor vars största problem är ett matteprov. 

Känns som om jag är lite för gammal och har för stora problem för att ha en blogg. 

Är så jääääävla förbannad!!
I natt kom jag till visby klockan 02:45 och skulle ta samma båt tillbaka klockan 03:30. Därför var det jävligt viktigt att jag var blandde första som kom av båten. Det förklarade jag jävligt noga för tjejen i biljettluckan och hon sa det till gubbarna som står och viftar runt bilarna. Tror ni att jag kom av båten bland de första? Det gjorde jag inte, däremot kom jag av nästan sist. Följden av det (trots att jag körde 145 km/h på 40 och 60 km/h och slet ur de tunga tidningsbuntarna med sån fart att jag fick asontvi ryggen och blodiga fingrar) blev
att jag missade båten. Att den jäveln i biljetthytten sedan säger att jag måste betala 360 kr för tillbaka resan kl 07 är för mycket! Efter en hel del skäll och skrik (på en förvisso oskyldig person) så slapp jag betala och ska till och med få en liten kompensation i form av några kronor.
Så nu sitter jag fly förbannad och kedjeröker i en stad som liknar något ur en saga av Astrid Lindgren.
Fy fan!

Äntligen på båten mot nynäs igen. Börjar bli
riktigt trött nu, då kommer frossa som ett brev på posten... Vist finns det hyffsat sköna stolar man kan sova i men jag kan inte sova in public, komplicerad människa jag är. Har iaf köpt en stor kaffe och ska springa runt på deck.

Det är sjukt mycket tidningar jag kör över, borde egentligen haft en skåpbil. Tungt som fan att bära men man får se det som bra träning ^^

Och nu har man börjat jobba! Sitter på gotlandsbåten nu påväg till visby. Hittills har allt gått bra men efter de att jag hämtade tidningarna i södertälje fick jag en liten panikångest attack. Känner mig så rädd, rädd för att göra fel. Jag vet att det är högst naturligt och mänskligt att göra fel men det får inte hända mig! Allt jag gör måste bli perfekt annars jag lika gärna skita i det.

Har fått en helt underbar lånebil! 2 år gammal, automat växlad och går hur jävla tyst som helst!

Im in a dirty mood!

And I got a booty like a black woman! 

Ne men seriöst, ni ser hur huge den är. I morgon ska jag börja träna på gym för att få lite

ordning på den! 

Dessutom ska man ju må bättre i huvudet om man tränar, så det är värt ett försök! 

Prio ett ligger väl inte på att få en jättesexig kropp utan det viktiga är att jag ska få en hälsosam

rutin som förhoppningvis ger mig energi och styrka.

På söndag börjar jag jobba, ska bli skönt. Det är iofs nattjobb men det är iaf ett jobb med bra

betalt. Det är värre med skolan som börjar i aug, känner riktigt stark ångest inför det. Men det måste göras!