Jag saknar honom, grovt mycket.. Det gör så ont. Jag har från dag ett tryckt undan känslorna. Men hur mycket man än försöker och vill trycka bort något kommer de tillbaka, med full kraft.

Jag saknar hans stora mörka ögon,  som lyste med värme när han såg på mig. Jag saknar hans smala kropp trcka mor mig. Hans andetag i min nacka när jag står och diskar. Hans händer som känner på min kropp, från halsen ner mot brösten, hans händer om mina bröst, hans andetag och kyssar i min nacke. Hans röst som låter förmedlar orden "jag älskar dig". Hur jag släpper all disk och trycker mig mot honom och låter min röst förmedla hur mycket jag älskar honom också. Hans händer som fortsätter ner över midjan och vidare ner till rumpan. Jag saknar hur jag kunde vända mig med ansiktet mot honom och se in i hans underbara ögon, känna mig trygg. Jag saknar hur hårt vi håller om varandra, hur mycket vi vill ha varandra både fysiskt och psykiskt. Den känslan av kärlek och njutning när vi två blir ett. Jag saknar bara att få vara i samma rum som honom.

Nu sitter jag ensam, gråter och dricker för att bli aspackad. För att dämpa mina känslor.

Samma dag som jag träffade honom första gången, hade jag bestämt mig för att dö. Jag hade planerat allt och jag var klar. Sen tog han kontakt. Jag gav livet en SISTA chans. Jag har haft dödslängtan i så många år, jag hade äntligen bestämt mig. Nu när han är borta finns det inget som kan hålla mig tillbaka längre.

Det är inget jag har skrivit här tidigare, men som jag skrev i förra inlägget, jag ska inte fly längre. Jag ska inte fly mina tankar och åsikter. ALLT ska fram här på bloggen, allt..

Jag väntar bara på vintern, snö och flera minusgrader. Då ska jag gå ut i skogen, dricka en jävla massa alkohol, få upp värmen och sen ta av mig alla kläder och lägga mig ner. Förfrysa. Frysa till döds.

Det är min plan som ingen kan stoppa mig från att genomföra nu.

Bloggen fyller fortfarande, trots mitt beslut, sin funktion. Jag vill leva så rent som möjligt innan jag dör. Jag vill inte dö smutsig och alkoholiserad.

sitter i skogen och dricker vin. Det är då fint i skogen, det låter kanske fånigt men jag har mycket kraft att hämta här. Jag tror att skogen är bra för alla, dels motionen men även skogen i sig. Jag sitter på ett ställe jag och Haytham ristade in våra namn i ett träd. Är inte ute efter att vara nostalgisk, jag vill bara känna efter och lära mig leva med det. Lära mig vara på platser som påminner mig om smärtsamma saker, inte fly som jag brukar. Tiden är inne nu, jag får inte fly mer.

Ligger i sängen, tidig kväll. Igår var jag och Tessan inne i stan och söp som aldrig förr. Herrejävlar vad mycket alkohol det blev, och många killar... Haft sån brutal baksmälla idag, värsta på länge! Men trots det, trots att jag gjorde bort mig totalt flera gånger, trots minnesluckor och skrapsår så var de ändå värt det. Jag behövde en galen utekväll efter förlusten av mitt livs kärlek. Att känna de starka ha-begäret efter mig från männen var guld värt. Även om det är billigt och äckligt så behövde jag det. Det som däremot inte är guld värt är att jag vill ha mer, jag vill fortsätta så, varje dag.

Känner att jag inte orkar ta hand om mig. Jag äter inte, duschar inte, sover alldeles för mycket eller för lite och missköter allt runt omkring mig. Men jag antar och hoppas på att vinden vänder, måste bara få tag på en fast

punkt i mitt liv. 

Väldigt gammal bild på mig och Tessan =)

Jag vet att jag ser korkad ut, tror de är pga mina ögon, min lilla mun och blont hår...

Men jag är ju inte här för att vara vacker, tack och lov! =) 
  

Vaknade upp av extrema magsmärtor och ett huvud som kunde sprängas när som helst! Ont i såren har jag också.. Ingen rolig start på dagen för lilla mig :( men det är väl bara att ta en liten morfin tablett, smörja in såren och krypa ner i sängen!

Tänker lägga upp lite gamla bilder, se på mig själv och låta andra se, inse hur illa det var/är och

lägga det bakom mig. Bara genom att börja berätta och erkänna mina problem, har jag tagit första steget och

allt känns lättare.

Yes, jag sitter på min utkiksplats. Har brutalt tråkigt men ändå klarar jag inte av att ta mig 500 m bort till affären och köpa cola. Jag är påklädd och sminkad, ändå är det något som stoppar mig. En känsla av obehag kryper över mig varje gång jag ska ta mig ut. Mamma kommer snart hit och ska tvinga med mig på promenad, jag behöver det. Allt sängliggande har gjort mig stel som en pinne och jag har fittigt (ursäkta ordvalet) ont i ländryggen.
Jag ska fan gå till affären, talk to ya later!

God morgon! Eller god eftermiddag i guess. Somnade stenhårt igår efter en stadig wisky och tre stycken propavan.

En sak som slog mig så fort jag öppnade ögonen är att jag inte ätit mer än tre mackor sen i fredags, inte konstigt att jag svimmat lite här och lite där. Samtidigt är jag inte alls hungrig, det enda jag kan tänka mig att äta är godis..

Fan va nyttig och hälsosam jag känner mig! Ett plus i kanten är iaf att jag inte druckit någon alkohol idag, ska försöka

hålla mig fram till tidigast klockan 18:00.

Jag börjar bli väldigt orolig för jobbet, om jag inte får sparken snart så ska jag fan söka hjälp. Har inte kommit en enda gång denna vecka, måste måste verkligen ta mig dit i morgon. Jag skäms så grovt mycket.