Någnstans mellan knarket och alkoholen klämde jag in en träff men en kille idag. I och för sig så köpte han sprit åt

mig, men han var förjävla trevlig och snäll. Vi bestämde att träffas nu i veckan igen. När jag träffade honom idag

hade jag inte Haytham i tankarna, men efteråt så hade jag det. Men Haytham är borta nu, hur jävla ont de

än gör, hur mycke jag än skär mig och super så är han borta. Mitt hjärta måste hitta något annat att klappa fär och

jag måste hitta något annat att kämpa för.

Alla som har varit i ett missbruk vet att man int kan kämpa för sig själv i början. När man är i ett missbruk så

räcker inte en själv, tyvvär. Jag säger inte att han jag träffade idag är något att kämpa för, så långt har vi

naturligtvis inte kommit och det är ingen jag förväntar mig. Jag försöker bara hitta något litet litet strå att gripa i.

Nu när jag siter här med en laddad spruta i högsta hugg så tänker jag tillbaka. Jag förflyttas 7 år tillbaka i tiden,

som 12 åring när jag sköt heroin och var blåslagen och sönderknullad. Allt var på männens villkor. Vilket det fortfarande är idag antar jag, Det var männen som hade drogerna och jag var det lilla barnet som gjorde allt för

att få tag i drogerna. Självklart tog männen mer än pengar för det.

Jag har gårr miste om så mycket, min barndom är som bortblåst.

Jag fick aldrig leka som 6 åring, jag tog hand om min mamma och pappa. Gav dom vatten och en hink att

spy i när mina jämnåriga lekte häst. Jag blev mishandlad och gömde mig för att undvika fråor om mitt blåslagna

ansikte. Jag började umgås med flera år äldre killar när jag var 11 och blev behandlar och sedd som

16 år, bara för att jag såg och verkade äldre. Ja, jag verkade äldre för jag hade tagit hand om ALLT sen jag var 6 år. Jag var som en 16 åring med erfarenhet som en vuxen kvinna.

Det finns så mycket jag kan skriva. Hur jag tvingades bli vuxen som sex åring och hur vuxen jag trodde

att jag var när jag var 16 år. Och vilken solthet jag såg i att kunna ta hand om mig själv.

Men nu när jag sitter här, är det helt annourlunda. Ja, jag klarar mig vad som än händer, men det har jag

lärt mig den tuffa och brutala vägen. Jag kan klara av att bo på gata i flera veckor, bara för att jag

blev utkastad på gatan när jag var liten. Jag klarar mig utan skola och jobb för att jag som liten tvingades

prostituera mig. Ja, jag klarar mig rätt igenom alla hemska situationer för att jaag TVINGADES klara

mig igenom dom när jag var liten. Vad är det för jävla  merit?

Den här låten lyssnade jag alltid på när jag var så jävla hög på tabletter och morfin när jag var

13 år, antar att det var de som utlöste detta inlägg.