Här är lite av det som jag skrivit på min lilla "bok". För mig är det bara lite tidsfördriv och hjälp när

jag behöver tänka på något annat.
Kom jättegärna med tips, ideer och anmärkningar!!

Enjoy =)

Prolog
Det var inte meningen att hon skulle dö. Det hade bara råkat bli så.
Den mörka hade bara velat skrämma henne lite, få henne att hålla sig på sin plats.
Det hade ju varit för en god sak, för de inblandades bästa.
Ändå hade det blivit så fel. Den mörka står och betraktar den blodiga kvinna och inser att det kommer betraktas som mord, vilket helt klart skulle innebära fängelse och förstöra allt.
Efter noggrant övervägande går den mörke ut i garaget, hämtar några svarta sopsäckar och en motorsåg och gör sedan det som måste göras.

Kapitel 1
Ibland känns det som om hela världen går emot en. Som om allt man gör blir fel.
Och ibland känns det som om man inte vill vara en del av världen. Att det skönaste och mest praktiska vore att dra en påse över huvudet och gräva ner sig.
Den sistnämnda känslan är precis vad Elina Bengtsson känner när mobiltelefonen ringer klockan 04:47 måndag morgon.
- Ja... , svarar hon medan hon torkar bort dregel från mungipan.
- Väckte jag dig?, undrar hennes kollega Magnus och låter nästan road.
- Nej absolut inte, jag är i full fart med att hoppa fallskärm klockan fem en måndag morgon. Vad trodde du?, säger hon och suckar åt den idiotiska frågan.
- Jaha, i så fall får du flyga ner till Klarabergs viadukten. Det har nämligen flutit in delar av en kropp i olika soppåsar.
- Okej, jag kommer.

Klarabergsviadukten
- Nog fan har du hoppat fallskärm, ditt hår står ju åt alla håll och kanter!, skrattar Magnus när han ser Elina komma gående med en stor kaffe latte i högsta hugg.
- Jättekul, Magnus.., svarar hon och försöker rätta till håret. Men det långa blonda håret är så tovigt att det står som en buske runt huvudet.
- Skämt åsido! Du är så söt när du är nyvaken och sur, svarar han och petar henne i sidan.
- Ska vi jobba eller stå här och munhuggas?, säger hon ilsket och slår bort hans hand.
Var är påsarna, hur många påsar är det och vem hittade dem?
- Sammanlagt är det tre påsar och dessa har körts till rättsmedicin i Solna. Det var två unga killar som hittade dem för drygt tre kvart sen. Killarna är förövrigt höga på någon partydrog och upptäckte påsarna när en av dem skulle "lätta på trycket". De upptäckte något svart som låg och slog mot bryggan och i brist på annat öppnade de en av påsarna.
- Var är dem? Pojkarna alltså.
- De sitter i en av radiobilarna, ganska förvirrade och rädda. De ska bli skjutsade till sjukhus alldeles snart.
- Vi måste hålla ett ordentligt förhör med dem när den värsta chocken har lagt sig, konstaterade Elina. Och när drogerna har gått ur kroppen, la hon till och suckade djupt.

Rättsmedicinska, Solna
- God morgon, hur går det för dig? Elina står och håller för näsan i dörröppningen till obduktionssalen. På bordet framför henne ligger kroppsdelar av en kvinna och obducenten Åsa Matsson står och undersöker dem. När hon hör Elina lyfter hon på huvudet och ler trött.
- Hej du! Jo det går som det ska, kan man väl säga. Jag är strax klar här, ska vi ses uppe i något av konferensrummen om en halvtimme?
- Absolut, jag ringer de andra så kör vi en kort sammanfattning.
- Gör så. Du, det skulle sitta väldigt fint med en kopp kaffe och kanelbulle, tycker du inte?
- Det ska nog gå att ordna, vi ses snart då, Elina ler och går ut till bilen. Hon förundras över hur en människa kan bli sugen på kanelbullar när denne står och undersöker inälvorna på ett lik.

Polishuset, Solna
Kaffe, den lagliga versionen av speed. Hur många morgnar har inte räddats av en kopp kaffe? Det sägs att poliser är en kaffedominerande yrkesgrupp och när man kikar in i konferensrum två på polishuset i Solna ligger det nära till hands att tro på statistiken. Tre män och en kvinna sitter och håller krampaktigt i varsin stor kaffekopp och dricker som om de varit utan vätska i flera dagar.
- När hade uppsprättaren tänkt att komma?, suckade Tobbe Larsson och gned sig i ögonen med sina stora nävar. I precis samma stund slås dörren upp och Åsa kommer inrusande och slår sig ned bredvid Tobbe.
- Nu är jag här! Ska jag börja berätta vad jag kommit fram till?, frågar hon och greppar en kanelbulle.
- Ja gör det! Blända oss med dina lysande kunskaper och genialilska resonemang, säger

Tobbe med ironi och blickar surt på Åsa. Hon tar en stor tugga av bullen och ler stort mot honom innan hon fortsätter.
- Kroppen tillhör alltså en kvinna i åldern 18-25. Hon har legat i vattnet drygt två veckor, mer exakt tid kan ni få om någon dag. Inga särskilda kännetecken förutom en tatuering i nacken.
Hon slickar bort lite socker från överläppen och lägger fram ett fotografi i mitten av bordet.
- Gott vergißt. Är de tyska? undrar Elina.
- Ja, och de betyder ungefär Gud glömmer, upplyste Per. Han rynkade på näsan åt resten av bilderna på kroppsdelarna och blundade ett tag för att sedan vända sig mot Åsa,
- Har du jämfört tandkorten? Som du vet går de snabbast att fastställa identitet på det viset.
- Om hon överhuvud taget var svensk medborgare, invände Tobbe. Hon kan lika gärna varit turist eller fnask utan uppehållstillstånd.
- Huvudet saknas, svarade Åsa utan att ta notis om Tobbes bittra ton. Hon tar ännu en kanelbulle och fortsätter,
- Dessutom var hon gravid.

-         Ja, det saknades bara de, svarade Elina och suckade djupt.
Vi får väl kolla igenom anmälningarna för försvunna kvinnor i åldern mellan 16 – 30 år, för att vara på den säkra sidan. Per, kan du ta det?

-         Jag gör de på en gång, svarade Per och tog en till klunk av kaffet.

-         Hör av dig till mig om du hittar något, annars ses vi alla här om tre timmar, säger hon och tittar extra mycket på Tobbe.

Han sitter fortfarande och tittar surt på Åsa som kalasar på sin tredje kanelbulle.

När Elina kämpat sig upp för de fyra trapporna till lägenheten och låst upp dörren faller hon i gråt. Det luktar fortfarande Andreas. Hon smyger igenom vardagsrummet för att inte väcka den vithåriga, grönögda högheten som ligger hopkurad på en av soffkuddarna. Den renrasiga heliga birman är hennes liv för tillfället, den enda mannen som hon kan räkna med. Vart skulle han föresten ta vägen? Om man är katt och inlåst i en lägenhet finns det inte mycket man kan göra för att svika någon. Men Elina brukar alltid tänka att i slutändan är katten hennes enda man i livet.
Hon sätter på en kastrull med vatten och häller i pasta, tar fram en tallrik och en burk med pesto. Pasta med pesto, det är allt hon äter sedan 3 månader tillbaka. Om hon äter överhuvudtaget. Hon öppnar ett annat skåp för att ta fram ett vinglas, men alla ligger i diskon. Hon suckar och tar fram en flaska ur kylen, korkar upp den och dricker tre djupa klunkar. Efter en snabb blick på klockan konstaterar att den bara är halv 9, på morgonen. Men hon orkar inte bry sig, något måste hon göra för att hålla sina inre demoner i schack. Hon får inte låta frånvaron av Andreas ta över hennes liv och hon behöver vinet för att hålla sin psykiska hälsa i balans. Vinet kan aldrig ta över hennes liv på samma sätt som Andreas hade gjort, tvärtom. Vinet var kravlöst och hade bara egenskapen att få henne att må bättre, det hade inte Andreas haft. Ljudet av vatten som möter en kokhet spisplatta får henne att vakna upp ur sina tankar, hon häller av vattnet från pastan, lägger en rejäl bit pesto på tallriken, tar med sig den halvdruckna vinflaskan och sätter sig vid köksbordet. Hon gräver ner gaffeln i högen av pasta och rör runt, blicken lägger sig automatiskt på gatan utanför fönstret, den gatan Andreas alltid gick på varje dag. På väg till lägenheten, fyra trappor upp, till Elina. Nu går han inte där längre, kommer aldrig mer göra.

                                            *

Magnus sitter i bilen på väg hem till villan i Älvsjö, hem till sitt olyckliga äktenskap. På väg hem till sina två barn, sina älskade men komplicerade barn. Han tänker på Elina, sin chef som han inte vet mycket om men som han samtidigt oroar sig för. På tre månader har hon både hunnit gå ner ett antal kilo och börjat lukta alkohol. Han tänker på hennes förändrade humör och på hennes ögon. När han för första gången träffade Elina Bengtsson träffade han en kvinna som var full av liv, med vackra ögon som utstrålade balans, självsäkerhet och nyfikenhet. När han tittar på henne nu ser han bara två tomrum. Om han bara kunde ta mod till sig och prata med henne, få henne att förstå att han vill henne allt väl. Att han älskade henne. Nej, det var väl att ta i. Det skulle han aldrig våga säga, att han älskar henne. Någon gräns måste de väl finnas. Hon var hans chef. Men vad är det som säger att man inte kan vara goda vänner trots det? Han hinner nästan köra förbi den bruna villan innan han vaknar upp ur sina tankar. Den stora nyrenoverade villan som ska föreställa hans hem. Ett hem som han delar med fru och barn, är det inte så det ska vara i hans ålder? Han suckar djupt innan han kliver ur bilen och släpar sig in i villan. In i det liv som ser så perfekt ut på utsidan.

Polishuset, Solna

-         Jag hittar ingen kvinna i åldern mellan 17 – 30 som är anmäld försvunnen. Även om det är svårt att identifiera kroppen utan ett huvud men kroppsbyggnaden och tatueringen matchar ingen av anmälningarna, säger Per och ser uppgiven ut.

De fyra suckar i kapp och greppar varsin kaffekopp. Alla tittar diskret på Elina som har stora påsar under ögonen och luktar vin och matos av något slag.
När duschade hon sist, tänkte Magnus.

-         Nehej, men då får vi gå ett steg högre upp och kontakta Interpol, konstaterade Tobbe och tittade misstänksamt på Elina som än hittills inte hade gett ifrån sig ett ljud. Söte Jesus, är jäntan packad och med gråten i halsen?, tänkte han och lade huvudet på sned medan han betraktade henne.

-         Jag kan ta de, sa Magnus.

-         Nej, det är mitt bord, sa Elina medan hon kämpade mot gråten och tankarna.

-         Det är inga problem, åk hem och vila upp dig, svarade Magnus snabbt och log medlidande mot Elina.

-         Då säger vi så, sa Per snabbt och gav Elina en bestämd blick och log tacksamt mot Magnus. Magnus, kontakta mig så fort du hittar något. Tobbe, då får åka ut till de hallickar och prostituerade vi känner till och fråga runt, de är ju i alla fall  så att säga ditt bord. Tobbe nickade kort och tog en sista klunk av kaffet och gick sedan ut till bilen. Magnus reste sig och gav Per en tacksam blick innan han sköt in stolen och gick iväg till sitt kontor.

-         Elina, kan du vänta lite, sa Per när Elina var på väg att resa sig upp och skjuta in stolen.

-         Vad är det?, sa Elina och försökte se oskyldig och oförstående ut. Hon kom på att hon glömt att duscha och borsta tänderna efter att hon druckit den billiga, men väl så effektiva, flaskan med rödvin en halvtimme tidigare.

-         Jag vill bara prata lite med dig. Kolla att allt är som det ska. Hur mår du egentligen?

-         Jo det är prima liv! Lite mycket jobb på sista tiden men det är det för alla här.

-         Det är inget som har hänt? Du vet att det är viktigt att vi ventilerar oss i det här jobbet, det är krävande arbetstider och mycket annat som kräver både tålamod och kraft. Jag och de andra i gruppen har märkt vissa förändringar hos dig de sista månaderna, jag vill bara att du ska veta att i alla fall jag finns här. Om det är något problem, stort som litet, så finns jag alltid för dig. Det är bara att knacka på min dörr eller slå en signal.

-         Tack, det känns bra att veta. Elina samlar ihop sina tårar och sväljer hårt innan hon ler mot Per och skyndar ut ur rummet.

*

-         Jag har fått napp! Hon heter Oksana Dragomirov och är prostituerad från Ryssland. Magnus tar ett djupt andetag och fortsätter, Hon föddes 1993 i Moskva, lämnade Ryssland och 2010. Därifrån åkte hon till tyskland, där fick hon uppehållstillstånd och stannade i två år. Så hon har bara vistats i Sverige i några månader, illegalt.
Magnus räcker fram några papper till Per som ser lättad ut. Han tar emot dokumenten och dunkar Magnus vänskapligt i ryggen.

-         Bra jobbat, Magnus! Nu ska vi bara försöka kartlägga hennes vistelse här i Sverige. Vad hon gjorde här, vart och bodde och så vidare.

-         Vi jobbar vidare, Tobbe är ju redan ute och nosar runt. Om allt går som det ska så har vi kartlagt henne redan om några dagar. Tobbe kan ju faktiskt jämföras med Gunvald Larsson, du vet han i Beckfilmerna?

-         Haha jo, jag är bekant med den typen av personlighetsstörning. Det är ett under att han kom in i poliskåren. Får han inte fram ett svar på vänlig väg så bankar han fram de, svarade Per och log snett.

-         På tal om något helt annat, vet du vad som har hänt med Elina? Jag såg att du höll kvar henne ett tag.

-         Nej jag vet inget, jag försökte inte pressa henne till att berätta. Det enda jag sa var att vi i gruppen har börjat oroa oss för henne. Och jag lät henne veta att min dörr alltid är öppen för en pratstund.

-         Bra det, jag är faktiskt ganska orolig för henne. Hon har börjat lukta vin på arbetstid och ser allmänt sliten ut.

-         Jo, det har vi nog alla märkt. Tyvärr kan ingen göra någonting förens hon gör bort sig.

-         Vi får verkligen hoppas att det inte går så långt, suckade Magnus innan han lämnade polishuset med en klump i magen.

Moskva, Ryssland 2010

Hon har glädjetårar i ögonen och fjärliar i magen när flygplanet lyfter från flygplatsen i Moskva. Äntligen ska hon få lämna sitt gamla liv, alla män som tagit henne för pengar. Hon heter Oksana Dragomirov och har varit prostituerad i åtta år. Vad hade hon haft för val med en pappa som var försvunnen, en sjuk mamma och två småsyskon? Nu var det i alla fall över. För två veckor sen hade hon träffat en man från tyskland, Albrecht. Han hade hjälpt henne och familjen med pengar till mat och hyra. Bara några dagar efter mötet med Albrecht hade Oksanas moder gått bort och Albrecht sa bestämt till henne att ta med sig sina yngre systrar och följa med till Tyskland. Vad hade hon kvar i Ryssland som var värt att stanna kvar för?, hade han frågad och kramat henne hårt. Sagt och gjort, nu satt Oksana alltså på flygplanet med destination Berlin tillsammans med sina två år yngre systrar. Albrecht hade bra kontakter och kunde skaffa uppehållstillstånd till alla tre och köp av lägenhet var inga som helt problem. Tyskland var ett land med stark ekonomi och ett land som hela tiden växte, ett arbete var inte heller några som helt problem. Han kunde ge dem allt de behövde!
Tyskland är framtiden, min lyckliga framtid, tänkte hon innan hon slöt ögonen och somnade.

                                                  
             *

- Knack, knack!, röt Tobbe när han gick ner i den källarliggande spelklubben.

-         Välkommen!, sa en både fusk och överblonderad kvinna och log stort.

-         Jaha, vilket land har dem importerat dig ifrån då?, sa Tobbe och granskade skeptiskt den unga kvinnan. Hur länge ska du få stå här och ta emot torskar och skit innan du avancerar neråt till rummet med tabletter och röda lampor?, fortsatte han och stirrade henne djupt i ögonen och drog fram sin polislegitimation. Hon blinkade storögd innan hon gick in i ett rum bakom disken och strax därpå kom en stor man, men en ännu större mustasch, ut och sträckte fram högerhanden mot Tobbe.

-         Björn, sa han och tittade uppfodrande på Tobbe.

-         För fan, ta bort den där!, sa han och nickade mot mannens hand. Den kan ju ha varit vart fan som helst, fortsatte han och tryckte upp sin polislegitimation någon centimeter från ögonen på Björn.

-         Som du kanske förstår är jag inte här för att knulla, spela eller ha en trevlig pratstund. Om han ens är kapabel till att före ett vanligt samtal utan att sitta och runka i sina tusenlappar och slå kvinnorna på käften, tänkte han och bet ihop för att inte strypa fanskapet på en gång.

-         Vad kan jag hjälpa konstapeln med då?, frågade Björn med betoning på konstapeln.

-         Vi har funnit en styckad kvinna, vi har skäl att tro att hon var prostituerad. Och du och din vidriga håla är ju en av de största här i Stockholm, så vi börjar med att prata med dig. Om du inte vill svara frivilligt på mina frågor ska jag bokstavligen se till att du varken kan få upp armar, ben eller den lilla korven till smittspridare som alltid verkar stå i givakt, sa Tobbe och gjorde sig så stor som möjligt medan han spände sina stora isblå ögon i Björns små bruna. Han tog fram en bild på Oksana Dragomirovs ansikte samt bilden på hennes tatuering.

-         En sådan pudding skulle jag nog inte göra mig av med i första taget, sa Björn och log ett belåtet leende som fick Tobbe att vilja slå honom sönder och samman.

-         Hon heter Oksana Dragomirov och kom till Stockholm för bara några månader sen.

-         Tyvärr konstapeln, här behåller vi våra damer något längre. Vi styckar dem definitivt inte!, svarade Björn och såg belåten ut igen.

-         Nej, ni bara lurar hit dem i tron om en bättre framtid, drogar ner dem så de inte ska göra motstånd när dina kunder kommer, och sen när alla kunder kört dem några gånger så slänger ni ut dem på gatan, la Tobbe till och fick lägga band på sig för att inte vända ut och in på den något feta och skalliga människa som stod framför honom och log överlägset.

-         Försök bevisa det, log Björn till svar. Är vi klara med varandra nu, konstapeln? Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, fortsatte han.

-         Inte på långa vägar, jag vill prata med alla kvinnor du har här och på dina andra bordeller.

-         Jag ska se vilka som är lediga, svarade Björn och blinkade med ena ögat.

-         Ditt vidriga fanskap, jag kan själv gå och sparka ut de män som är i vägen, morrade Tobbe. Jag ska prata med alla kvinnor och jag ska göra det nu! Flytta på dig, han puttade undan Björn som mer eller mindre flög in i en hylla med skor och jackor och landade med en hård smäll. Tobbe hoppades att Björn slog sig ordentligt medan han gick den snirkliga trappan ner till källaren. Han såg de svaga röda ljuset och hörde dov musik, frustande män och rädda kvinnor. Fy fan, var allt han kunde tänka och fick hindra ännu en impuls att slita alla dessa män i stycken.

Polishuset, Solna

Väl tillbaka i polishuset slår sig poliserna trött ner på varsin stol och ler tacksamt mot sekreteraren som kommer in i rummet med varsin varm kopp kaffe och en skål med frukt.

-         Tack hjärtat, hur skulle vi klara oss utan dig?, log Tobbe mot sekreteraren och la huvudet på sned för att betrakta hennes tillgångar när hon vände sig om och gick ut i rummet.

-         Jorden till Tobbe, flinade Per och fnös åt Tobbes belåtna ansiktsuttryck. Det har alltså gått 12 timmar sedan vi hittade Oksana, hur långt har vi kommit?, fortsatte han och blickade ut över sina medarbetare. 

-         Jag har vänt upp och ner på alla Stockholms bordeller och de största hallickarna, inte hittat något än. Tänkte ge det ett till försök snart och även kolla med knarklangarna, sa Tobbe och såg hämndlysten ut.

-         Ja, de låter bra. Jag vägrar tro att hon inte var inblandad i något skit, sa Per och snörpte på munnen. Magnus, vad har du kommit fram till?, Per tittade på Magnus och nickade uppfodrande.

-         Ja, jag hittar inte så mycket om henne. Hon ska ha två småsystrar, födda 1999 och 1998. De ska alla tre ha lämnat Ryssland 2010 tillsammans med en tysk man vid namn Albrecht Gabler. Denna Albrecht är involverad i både droger och traffecing, någon som är förvånad?, Magnus blickade ut över kollegorna för att se till att alla var med än så länge.

-         Vad fan är det med tyskar? Nazister, hårdporr och prostitution, Tobbe suckade och skakade på huvudet.

-         Alla nationer har sina traditioner, flinade Elina och bad Magnus att fortsätta.

-         Han tog alltså med de tre systrarna till Tyskland och där såldes de till en medelstor bordell i Berlin. Där tar alla spår slut, förutom ankomsten till Sverige då. Det är tyvärr allt jag fått fram an så länge.

-         Ännu en tragisk historia alltså, stackars tjejer, Tobbe såg sorgsen ut och knöt nävarna.

-         Men hur säkra kan vi egentligen vara att det är Oksana Dragomirov vi har hittat? Det enda vi har att gå på är en tatuering och kroppsbyggnad, sa Per skeptiskt.

-         Inte nu längre, sa Elina och log lömskt. Huvudet blev funnet strax innan jag åkte hit.

-         Och de säger du först nu?!, Per skrattade och suckade om vartannat.

-         Sist men inte minst, svarade Elina och blinkade mot Per.

Hon tog fram två bilder och la dem på bordet så att alla kunde se.

-         Nog fan är de hon, suckade Tobbe.

-         Vart hittades det?, frågade Magnus och tittade på Elina. Även fast hon hade påsar under ögonen, inget smink och rufsigt hår var hon det vackraste han sett.

-         En äldre dam vid namn Gunbritt Bergqvist var ute och rastade hunden hittade huvudet i Öringesjön, det ligger mellan Tyresö och Nacka, svarade Elina men undvek att se Magnus i ögonen. Många gånger hade hon känt att Magnus satt och tittade på henne men hon kunde inte läsa hans blickar. Hon kände både frustration och en smula attraktion. Magnus med sitt ljusbruna hår, gröna ögon, sina 189 centimeter och vältränade kropp skulle förmodligen få vilken kvinna som helst på fall. Men han var lyckligt gift och hon fängslad i bojor, fängslad hos ett monster. Ett underbart monster. Han var en bra och trygg kollega, mer än så ville hon inte släppa in honom.

-         Vart är tanten nu?, Tobbes fråga fick Elina att vakna upp ur tankarna.

-         Hon sitter en trappa ner, förhörs av en kollega. Jag ska gå ner dit så fort vi är klara här.

-         Okej, ta Magnus med dig. Efter det vill jag att ni åker hem, allihopa. Ät och vila lite så ses vi här igen klockan 06:00 i morgon bitti.

-         Jag ger mig fan på att någon av er kommer ringa och väcka mig mitt i natten och säga att något har hänt och att vi måste åka hit igen, sa Tobbe och gav Per en menande ögonkast.

Gruppen tog en sista slurk kaffe och bröt sedan upp. Tobbe gick ner till garaget och satte sig i bilen, han suckade djupt vid tanken på att åka hem till sin tomma längenhet. Eller nej, helt ensam är jag ju inte, tänkte han och låg snett när han tänkte på Berit-Agneta som väntade där hemma. Sköldpadda som var lika gammal som han själv, 38 år. Det lilla livet kommer överleva mig, tänkte han innan han trampade gaspedalen i botten.
En timme senare kom Magnus och Elina ner i garaget, förhöret med Gunbritt Bergqvist hade inte gett särskilt mycket, hon var fortfarande så pass chockad att ett besök på sjukhuset var det bästa alternativet. Det hon hade lyckats få ur sig var bara att hon varit ute och rastat sin hund, Sixten. De hade tagit sin vanliga eftermiddagsrunda, en runda på två och halv kilometer. Vid Öringesjön hade hon som vanligt, kopplat loss lilla Sixten som direkt hade sprungit ner till vattnet och börjat böka runt. När hunden började skälla och inte kom tillbaka på kommando blev Gunbritt orolig och gick ner till vattnet, där ser hon sin älskade jycke stå och slicka på ett huvud. Ett huvud i en plastpåse och som saknade kropp. Hon hade skrikit så högt att halsmandlarna var på väg att hoppa ut och sedan sprungit hela vägen hem, låst in sig och larmat polisen.

-         Tror du att hon har något av värde att berätta, jag menar efter att chocken har lagt sig?, undrade Magnus och tittade i smyg på Elina.

-         Jag hoppas det, men ärligt talat så tror jag inte det. Huvudet har förmodligen legat där ungefär lika länge som kroppen, så vi kan knappast få ett signalement, svarade hon och fnös. Magnus kände sig lite stött och kände att Elina inte gärna ville prata med honom, som om hon satt upp en tunn mur mellan dem. Men skam den som ger sig, tänkte han och sökte febrilt bland tankarna för att hitta något att säga.

-         Vill du gå ut och ta ett glas någonstans?, for det ur honom och han bet sig hårt i läppen. Elina stannade upp i någon sekund med öppen mun innan hon åter fick kontroll över sin kropp. Hon log och försökte komma tillrätta med tankarna som nu flög runt i huvudet likt rabiessjuka flugor.

-         Eh.. ja, men.. din fru då?, och i samma stund som hon svarade förbannade hon sig själv. Vad var det för svar? Vad trodde hon egentligen att Magnus hade menat? Att de skulle supa sig redlösa och sedan ha ohämmat sex på ett motell? Det handlade förmodligen bara om ett eller två glas vin för att rensa skallen lite och sedan skulle de gå hem, var och en till sitt. Det blev tyst en stund och Magnus förbannade sig själv för hans förslag, hur fan kunde han tro att Elina skulle vilja gå ut med honom? Det han inte viste var att Elina förbannade sig själv minst lika mycket.

-         Ja, vi går ut! Det är ju inte så att jag har något bättre för mig, la hon till och bet sig själv hårt i tungan, hon hade uttryckt sig som om Magnus var någon sorts sista utväg om hon inte ens kunde ligga hemma i soffan och peta sig i naveln. Magnus kände hur oron och ångesten, som kunde likna den tyngsta klassens zumo brottare, lättade från hans axlar och bröst.

-         Jag ringer efter en taxi då, bestämde han och fiskade upp mobiltelefonen så hårt och snabbt att den nästan for upp i taket. Medan han beställde en taxi ångrade Elina bittert att hon varken hade borstat håret, sminkat sig eller valt lite snyggare kläder. Lite diskret kastade hon en blick på sig själv genom bilens fönsterruta och suckade. De svarta baggy jeansen och en vit tjocktröja gjorde inte hennes kropp rättvisa. Och håret… Långt och blont men så tovigt att hårborsten med stor sannolikhet skulle förlora kriget mot tovorna. Hon var blek i ansiktet och hade små mörka ringar under de stora ögonen. Det är tveksamt om ens min mamma skulle tycka att jag är söt, tänkte hon och kände hur de stack till i bröstet samma sekund som hon tänkte på sin mamma. Magnus meddelade att taxin snart var framme vid huvudentrén och tillsammans gick de under tystnad de få meterna dit. I taxin skämtade de om att skicka taxi notan till polishuset, och så även den kommande krognotan.

-         Lite kan de väl betala för oss, med tanke på hur mycket vi jobbar jämfört med hur mycket vi jobbar, log Elina och tittade skämtsamt på Magnus. Han luktar gott också, tänkte hon och lutade sig försiktigt närmare Magnus och tog ett djupt andetag genom näsan. Lite som Andreas hade luktat.

-         Vad ni jobbar med?, frågade taxichauffören på bruten svenska och tittade på dem båda genom backspegeln.

-         Vi är poliser, svarade Magnus och log professionellt. Taxichauffören stelnade till och sänkte genast farten till avsatt hastighet. Elina fnissade och Magnus puffade henne skämtsamt med armbågen och log. Taxin stannade på Götgatan 85, de betalade och gick in på puben Broder Tuck. Magnus beställde en stor öl och Elina ett glas vitt vin. När de skulle betala för sig hann Elina inte ens ta upp plånboken innan Magnus hade betalat för dem båda.

-         This one is on me, madam, sa han och såg bestämd ut.

-         Jag antar att jag inte kan överklaga det beslutet?, sa hon med spelad myndighetsröst.

-         Nej, men om det känns bättre så får du betala nästa omgång, svarade han med lika allvarlig röst innan hans ansikte sprack upp i ett stort leende. De satte sig vid ett bord långt in i lokalen och lyfte glasen.

-         Skål för att vi ska få fast den jäveln som mördade Oksana, utan att jobba ihjäl oss, sa Elina och de skålade. Hon kände smaken av vinet och kände hur de brände till lite i magen när vin klunken la sig tillrätta. Ute i det kalla marsvädret skyndade folk förbi i snömodden med jackorna hårt dragna runt sina frusna kroppar, men inne var det varmt och behagligt.

-         Och de säger att jorden blir varmare, suckade Magnus som om han kunde läsa hennes tankar.

-         Det känns nästan som om det bara blir kallare, svarade hon.

-         Nja, jag tycker det känns som om gränserna mellan årstiderna förflyttas.

-         Den som lever får se, sa hon och log mot honom. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånads när du frågade om vi skulle gå ut ikväll, fortsatte hon och kämpade för att inte rodna.

-         Jag blev faktiskt själv förvånad, svarade han och log snett. Men vi har jobbat tillsammans i snart två år, så jag tyckte att det var på tiden, svarade han och log blygt.  Elina tog ännu en klunk av vinet och upptäckte att hon jobbat sig igenom nästan halva glaset, det pirrade genom hela kroppen och speciellt i magen när hon såg på Magnus.

-         Jag kan inte sluta tänka på Oksana, sa hon och försökte koncentrera sig. Albrecht tog henne från Ryssland till Tyskland och där befann hon sig i två år, förmodligen prostituerad. Men hur och varför kom hon till Sverige? Eftersom vi inte har hittat henne på någon bordell än så länge så funderar jag på om hon kanske såldes, om du ursäktar uttrycket, för privat bruk. Det är väl inte helt ovanligt? En turist från Sverige åker till Tyskland, hittar henne på en bordell och tänker att henne måste jag ha med hem.

-         Så kan det mycket väl ha gått till, hon var ju över 18 år och hade pass. Men skulle hon ha lämnat kvar sina systrar i Tyskland? Och kom hon till Sverige i löfte om en bättre framtid eller blev hon hotad? Det båda satt och tänkte en stund innan de bestämde sig för att ta ett glas till. Den här gången var det Elina som hann betala först, hon adderade även varsin shot tequila.

-         För lycka, skålade hon innan de svepte den meksikanska spriten och bet i citronskivan.

-         För dig, sa Magnus och lyfte  sitt ölglas. Elina log och under de få sekunder som krävs för att ta en djup klunk tittade de varandra djupt i ögonen. Magnus kände hur hjärtat slog ett extra slag när Elina fixerade honom med blicken. Han kände även av alkoholen. Att klämma i sig två starköl och en sexa tequila på fastande mage var inte att rekommendera, det skulle han aldrig göra i vanliga fall. Men nu var inte det här ett vanligt fall. Han satt på en slitet, men ändock så mysig pub, med Elina Bengtsson. Och hans fru?  Henne orkade han inte ens tänka på! Hon stod väl och skrek på deras stackars barn och tuggade fradga medan hon i huvudet formulerade en rejäl utskällning, skräddarsydd för Magnus och alla hans problem och brister. Det skulle vara hans fel att barnen var som de var, det var fel på hans mamma och pappa och eventuellt skulle det även vara Magnus fel att katten hade kräkts på matten häromdagen.

-         Vad tänker du på?, Elinas röst drog honom tillbaka till verkligheten.

-         Otrevligheter, sa han och suckade.

-         Jobb eller privat?

-         Privat, det är ju det som är det värsta. Jobbet har man oftast en viss distans till. Man kan koppla bort alla hemskheter och bara vara professionell. Men där hemma, där går det inte att koppla bort. Hur ska man klara av att hantera jobbet om man inte kan hantera sitt privatliv?, svarade han och kisade med ögonen samtidigt som han tryckte ihop läpparna till ett smalt streck. Elina kämpade för att hålla sig för skratt, Magnus hade börjat sluddra och hon misstänkte att det inte skulle dröja länge innan han skulle vända ut och in på sina tankar framför henne.

-         Ne, ska vi oss en sån där liten jäkel till?, frågade han och log.

-         Tequila?, frågade Elina och skrattade. Hon svepte sitt vinglas och gick fram till bardisken.

-         Fyra tequila tack, sa hon och la fram pengarna som Magnus gett henne. Tjejen bakom disken tittade fundersamt på Elina och såg ut att tänka, är de inte lite för gamla för tequila race?

-          kväll låtsas jag och min kollega vara 20 år igen, sa Elina och log överdrivet stort.  Servitrisen log ett ansträngt leende tillbaka och hällde sedan upp i de små glasen.

*

Magnus fick kämpa för att öppna ögonen. Hans första tanke var att något hade klippt till honom rejält med en köttyxa i både huvudet och magen. Det smakade as i munnen och han såg dubbelt. Efter att han lokaliserat sig hörde han ett obarmhärtigt brummande och det tog några minuter innan det gick upp för honom vad det var som lät. Det var dammsugaren, och den kom närmare. Han knep ihop ögonen men öppnade dem, genast, hela hans värld snurrade när han blundade. Ingen dålig baksmälla, tänkte han innan hans fru störtade in i sovrummet med dammsugaren i högsta hugg. Han suckade djupt och fick anstränga sig till de yttersta för att varken ramla omkull eller kräkas på den fluffiga heltäckningsmattan när han reste sig och haltade in i badrummet. Utanför brummade dammsugaren och Magnus viste att när han vågade sig ut ur badrummet skulle hans fru ge honom en dödlig blick, och någonstans mellan lunch och middag skulle helvetet braka lös. Men på det stora hela skulle ändå krogbesöket med Elina vara värt det, han hade kunnat slappna av och vara sig själv för ett tag. Om det var Elinas förtjänst eller alkoholens var han inte klar över, förmodligen kombinationen. Det enda han var en smula orolig över var hur mycket han hade berättat för henne, minnesluckor? Oja.
Om han hade berättat för Elina om sitt olyckliga äktenskap var det inte så farligt, hon var en väldigt öppen och förstående person. Hade han däremot berättat om hans känslor för henne så skulle det bli betydligt mer pinsamt. Han spolade och tvättade händerna, gav sig själv en sista trött blick i spegeln och gick sedan ut för att möta det ilska brummandet från dammsugaren och sin frus onda ögon.

                                                  
               *

Han på övervåningen i sitt hus och tittade ut. Hade det varit dumt att lämna huvudet så nära sitt eget hus? Kroppen hade han sett till att lämna en längre bit bort, men huvudet hade han velat spara på, ge sig själv lite längre tid att tänka. Han trodde inte att polisen skulle spåra honom, det fanns ingens om helst koppling och dessutom satt han ganska säkert. Ingen skulle misstänka honom, utåt sett var han lika ren som nyfallen snö. Han suckade och öppnade fönstret, det var väl fan vad fort det började lukta om en död kropp. Kanske skulle han köpa en stor frysbox tills han bestämt vad han skulle göra med den andra kroppen, det luktade ju rent utsagt för jävligt.

Yes, jag sitter på min utkiksplats. Har brutalt tråkigt men ändå klarar jag inte av att ta mig 500 m bort till affären och köpa cola. Jag är påklädd och sminkad, ändå är det något som stoppar mig. En känsla av obehag kryper över mig varje gång jag ska ta mig ut. Mamma kommer snart hit och ska tvinga med mig på promenad, jag behöver det. Allt sängliggande har gjort mig stel som en pinne och jag har fittigt (ursäkta ordvalet) ont i ländryggen.
Jag ska fan gå till affären, talk to ya later!

God morgon! Eller god eftermiddag i guess. Somnade stenhårt igår efter en stadig wisky och tre stycken propavan.

En sak som slog mig så fort jag öppnade ögonen är att jag inte ätit mer än tre mackor sen i fredags, inte konstigt att jag svimmat lite här och lite där. Samtidigt är jag inte alls hungrig, det enda jag kan tänka mig att äta är godis..

Fan va nyttig och hälsosam jag känner mig! Ett plus i kanten är iaf att jag inte druckit någon alkohol idag, ska försöka

hålla mig fram till tidigast klockan 18:00.

Jag börjar bli väldigt orolig för jobbet, om jag inte får sparken snart så ska jag fan söka hjälp. Har inte kommit en enda gång denna vecka, måste måste verkligen ta mig dit i morgon. Jag skäms så grovt mycket.

 

Jag är inte helt hundra på vad som hände igår. På något vis så kom det hem en kille till mig, jag har ingen aning om

vad som hände.. Sen lyckas jag somna på balkongen och kom såklart inte iväg till jobbet.. Det är andra dagen denna vecka som jag inte kommer till jobbet, det är inte okej.. Jag känner hur min kropp bryts ner.

Bakfyllan motas med ännu mer alkohol. Jag börjar sakna Haytham.

Det är  så lätt, bara gå in till badrummet och hämta ett rakblad. Ju djupade man skär, desto längre tid tar de innan blodet kommer. Tänk att se huden delas, likt ett hav öppnas. Huden dels och en helhet delas och blir två. Jag älskar det, se hur jag skär sönder något så det bli tv delar. Tvåsamhet. Som två individer och blöder och skriker men som med tiden kommer växa samman till ett igen.  

Mina kroppsdelar är redan så jävla ärrade och skurna så vad fan skulle de göra om det blev lite till. Skära i ärrvävnad, jag har inte plats för nya sår. Min hud är redan upptagen. Känslan av att skära i ärrvävnad, segt och trögt.

Fortfarande på balkongen, lyssnar på Ken Ring - Änglar.

Alkoholen har nästan tagit mig dit jag vill, men jag måste ha lite till. Jag funderar på att dra in till stan

och fixa mer, på plattan finns det alltid påfyllning. Jag ska inte hyscha med något här, jag är starkt medveten om att

jag kommer återgå till "livet på plattan". Där blir man matad med allt vad mina beroenden kräver.

Det känns på sätt och vis som ett nederlag, men vad fan.. Egentligen går allt runt, allt blir vid de ursprungliga.

Jag känner hur känslomässigt dämpad jag blir av alkoholen, hur vinet lindar in mig i en fluffig känslofilt som skyddar mig

mot ALLT. Vad i helvete skulle jag göra utan alkoholen?

I fredags natt åkte jag in på psykakuten med polisbil, det roliga var att varken de två poliserna, ambulanspersonalen eller personalen på psyket tyckte att jag verkade berusad. När jag blåste var jag uppe i 1,9 promille. Jag kände mig inte berusad och ingen upplevde mig som berusad, och jag ade inte ens druckit hälften så mycket som jag brukar. Det var på sätt och vis ett litet wake up-call. Läkaren var orolig för min fysika hälsa när jag uttryckte min förvåning.

Att jag har utvecklat en sån toleans.. Gränsen för rattfylleri går väl typ vid 0,2 promille. Jag har i så fall kört bil vid minst 1,6 promille, och inte alls känt mig påverkad, fan va mitt körkort har kunnat försvinna så många gånger. Det är ansvarslöst, big time. Jag vägrar tro att mitt drickande ska gå så långt att det ska ha påverkat mitt arbete, mitt omdöme, min kropp osv. Men nu när jag ser sanningen så förstår jag att det har gjort det, även här BIG time.

Hela min kropp är stelfrusen efter nån timme i linne ute på balkongen, men jag bryr mig inte. Det är skönt att känna min kropp reagera. Allt jag kan tänka på är mer alkohol.

Har nyss lagt upp några gamla "dikter" jag skrev för några månader sen. Det gör lite ont att läsa det jag skriit, ännu ondare gör det att läsa äldre verk. Det är sån total ångest och hopplöshet i de äldre. Det fanns ingen som helst väg ut ur allt de jävliga och missbruket. Det gör ont att läsa, redan som 12 åring var jag så djupt nere i missären.

Jag kommer även lägga upp en påbörjad "bok". Vet inte om jag kommer fortsätta skriva på den men  jag började skriva en dag när jag var riktigt nera, det ä någon form av kriminalare. Bra är den inte men skrivandet suddar ibland bort en del av mina destruktiva takar. Inte något ont som inte för med sig något gott (i guess)!

Det som jag än så länge skrivit på "boken" lägger jag upp på torsdag den 11 =)

Jag önskar jag kunde berätta. Önskar att du hade kunnat förså. Jag förbannar mitt pokerface. Jag skriker, men det kommer inga ljud. Vi är gifta nu. Du är min man, jag är din fru. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Men jag vågar inte berätta om mig själv för sig. Övergreppen, knarket, stölderna, livet på gatan, våldet och smärtan. Det är jag. Även om jag är en vuxen kvinna nu är jag fortfarande den lilla flickan som blev utsatt för allt, som var med om allt. Jag önskar att du tvingade mig berätta, att du inte blev arg. Var försiktig med mig, jag kan gå sönder.