Nyss hemkommen från polisen då. Pekade ut lägenheten där våldtäckten ägde rum. Tvivlar grovt på att han kommer åka fast men har i alla fall gjort vad jag kunnat. Det var en konstig känsla av att komma dit igen, ett område jag spenderat mycket tid i under en lång period. Bland män som klär av mig med blicken. När jag kom dit idag såg jag ner på det. Det blev klart för mig att jag har vuxit, vuxit bory från tjejen som la upp sig för allt och alla som pratade arabiska och passade en joint och vodka. Jag är fortfarande beroende av uppmärksamheten och förmågan av att kunna förföra män. Men jag tänker aldrig igen sjuka så lågt till att hamna i en lägenhet full med sunkiga invandrare vars liv består i hash, unga tjejer och fula baktankar. Jag är för bra för det nu.

Jag saknar honom, grovt mycket.. Det gör så ont. Jag har från dag ett tryckt undan känslorna. Men hur mycket man än försöker och vill trycka bort något kommer de tillbaka, med full kraft.

Jag saknar hans stora mörka ögon,  som lyste med värme när han såg på mig. Jag saknar hans smala kropp trcka mor mig. Hans andetag i min nacka när jag står och diskar. Hans händer som känner på min kropp, från halsen ner mot brösten, hans händer om mina bröst, hans andetag och kyssar i min nacke. Hans röst som låter förmedlar orden "jag älskar dig". Hur jag släpper all disk och trycker mig mot honom och låter min röst förmedla hur mycket jag älskar honom också. Hans händer som fortsätter ner över midjan och vidare ner till rumpan. Jag saknar hur jag kunde vända mig med ansiktet mot honom och se in i hans underbara ögon, känna mig trygg. Jag saknar hur hårt vi håller om varandra, hur mycket vi vill ha varandra både fysiskt och psykiskt. Den känslan av kärlek och njutning när vi två blir ett. Jag saknar bara att få vara i samma rum som honom.

Nu sitter jag ensam, gråter och dricker för att bli aspackad. För att dämpa mina känslor.

Samma dag som jag träffade honom första gången, hade jag bestämt mig för att dö. Jag hade planerat allt och jag var klar. Sen tog han kontakt. Jag gav livet en SISTA chans. Jag har haft dödslängtan i så många år, jag hade äntligen bestämt mig. Nu när han är borta finns det inget som kan hålla mig tillbaka längre.

Det är inget jag har skrivit här tidigare, men som jag skrev i förra inlägget, jag ska inte fly längre. Jag ska inte fly mina tankar och åsikter. ALLT ska fram här på bloggen, allt..

Jag väntar bara på vintern, snö och flera minusgrader. Då ska jag gå ut i skogen, dricka en jävla massa alkohol, få upp värmen och sen ta av mig alla kläder och lägga mig ner. Förfrysa. Frysa till döds.

Det är min plan som ingen kan stoppa mig från att genomföra nu.

Bloggen fyller fortfarande, trots mitt beslut, sin funktion. Jag vill leva så rent som möjligt innan jag dör. Jag vill inte dö smutsig och alkoholiserad.

sitter i skogen och dricker vin. Det är då fint i skogen, det låter kanske fånigt men jag har mycket kraft att hämta här. Jag tror att skogen är bra för alla, dels motionen men även skogen i sig. Jag sitter på ett ställe jag och Haytham ristade in våra namn i ett träd. Är inte ute efter att vara nostalgisk, jag vill bara känna efter och lära mig leva med det. Lära mig vara på platser som påminner mig om smärtsamma saker, inte fly som jag brukar. Tiden är inne nu, jag får inte fly mer.

Ligger i sängen, tidig kväll. Igår var jag och Tessan inne i stan och söp som aldrig förr. Herrejävlar vad mycket alkohol det blev, och många killar... Haft sån brutal baksmälla idag, värsta på länge! Men trots det, trots att jag gjorde bort mig totalt flera gånger, trots minnesluckor och skrapsår så var de ändå värt det. Jag behövde en galen utekväll efter förlusten av mitt livs kärlek. Att känna de starka ha-begäret efter mig från männen var guld värt. Även om det är billigt och äckligt så behövde jag det. Det som däremot inte är guld värt är att jag vill ha mer, jag vill fortsätta så, varje dag.

Känner att jag inte orkar ta hand om mig. Jag äter inte, duschar inte, sover alldeles för mycket eller för lite och missköter allt runt omkring mig. Men jag antar och hoppas på att vinden vänder, måste bara få tag på en fast

punkt i mitt liv. 

Väldigt gammal bild på mig och Tessan =)

Jag vet att jag ser korkad ut, tror de är pga mina ögon, min lilla mun och blont hår...

Men jag är ju inte här för att vara vacker, tack och lov! =) 
  

Vaknade upp av extrema magsmärtor och ett huvud som kunde sprängas när som helst! Ont i såren har jag också.. Ingen rolig start på dagen för lilla mig :( men det är väl bara att ta en liten morfin tablett, smörja in såren och krypa ner i sängen!

Tro det eller ej, men jag har inte druckit alkohol idag! Känner ett brutalt sug, extrem huvudvärk, illamående och ångest.. Ändå känner jag en liiten kämparglöd någonstans inne i mig. Det är som att för varje minut jag är nykter så blir mina minnen och känslor starkare och mer smärtsamma. Hela min kropp skriker efter att hämta en flaska vodka, svälja några propavan, sätta mig i duschen under varmt vatten och låta rakbladet smeka min hud.

Tänker lägga upp lite gamla bilder, se på mig själv och låta andra se, inse hur illa det var/är och

lägga det bakom mig. Bara genom att börja berätta och erkänna mina problem, har jag tagit första steget och

allt känns lättare.